För egen del var taktiken lätt, överlev så länge som möjligt. Hade förhoppningar på att rätt grupp skulle gå tidigt vilket skulle ha gjort loppet lättare, men ingen av storfräsarna slapp iväg. Det gjorde att det gick svinaktigt hårt flera gånger per varv.
På tredje varvet så rörde sig alla favoriter upp i klungan inför banans största backe. Klockorna ringde i mitt huvud! hjälpte upp Rasmus till en bra position på klungan och sedan attackerade jag direkt i backen för att vara framför favoriterna sedan då de sätter fart. Försöket gick inget vidare då bara fel personer jagade ikap mig och dödade försöket direkt. Senare samma varv slapp jag lös bara av en slump, låg längst fram i klungan och mitt i allt var jag ensam, en bryggade upp till mig men vi blev inkörda efter någon kilometer.
Efter det där gick det bara utför! Fjärde varvet gick okej, hjälpte Rasmus och Kenneth vad jag kunde, så länge jag hade ben. På femte varvet ur staden var det nära att hammaren skulle ha kommit då en junior släppte lucka då utväxlingen inte räckte till. Fick täppa luckan och det sista krutet i mina ben försvann. Resten av femte varvet var en pina men gjorde det jag kunde för laget. Ut på sjätte varvet kom så hammaren på samma ställe som den var nära att komma varvet före. Hade tappat position inne i staden och när jag släppte en liten lucka så var det ingen bakom. Tack och gonatt. Körde på bra någon kilometer till hop om att klungan skulle stanna av men icke sa nicke.
I boken kom ett DNF men får ändå skriva 120km på tre timmar, varav sista 15 gick i snigelfart. Helt godkänd insats med tanke på att träningens veckan innan inte varit på den lättare sidan. Tror inte jag skulle ha haft något problem att sitta med 170 kilometer om jag inte hade försökt delta i tävlandet. Man utvecklas inte av att sitta och se på andras bakhjul genom hela tävlingarna, därför försökte jag fast jag visste att jag inte är i form för sådant. Någon gång lyckas man bara man försöker. Försöker man aldrig lyckas man aldrig!
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar