Vi körde lugnt, systematiskt och behärskat men hårt och höll ihop vår kvartett i 60 kilometer, därefter började Timo krokna lite och vid ca 70 kilometer så ställde vi av honom.
Kvar på tre stycken fortsatte vi jämt och tillräckligt hårt och med 11 kilometer kvar gjorde jag mitt första misstag, jag attackerade. Slapp inte loss men rytmen förstördes vilket förstörde vårt sammarbete för en liten stund. Sen vid fyra kilometer kvar så attackerade jag igen, då med en för stor växel. Ännu vid 2.5 kilometer var vi samlade och körde på rätt bra, försökte utför backen som vi gick loss i i början av loppet men kom inte loss den här gången heller så resten av avslutningen blev ett enda rävspel i form av pokerface, slalom och småryck utan att något händer. Med 300 meter kvar till mål frågade jag Rasmus: "När ska du böri?", svaret kom snabbt, rappt och enkelt, hann drog igång. Låg på för lätt växel och fick inte tillräckligt snabbt i rätt växel vilket gjorde spurten enkel för Rasmus. Jag rullade in som två och Kenneth som trea.
Ångrar mig lite för attackerna ute på banan, vilket kan ha kostat lite för mycket i spurten, men vad kan man om man vill pröva. Annars är jag super nöjd med loppet, behövde aldrig ligga längre stunder på rött och kroppen och speciellt vaderna som bråkat mycket i sommar klagade inte alls. Extra roligt är det ju förstås då jag inte kört något regelrätt hårt pass på över en månad och kroppen fungerar bättre än på SFIM 18.8 som var min senaste hårdare kraft ansträngning, lägger man ännu till att den gångna veckan är volymtyngd så blir allt ännu bättre. Detta är perfekt att bygga vidare från! Nu är det Reco byxor och benen i högläge som gäller, hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar