3 saker som hänt under en månad i hyperdrive fart

En månad sedan sist. Känns bara som att jag blinkat till snabbt...

Vad har då hänt under månaden? Här kommer 3 saker som jag gjort:

• Jag har jobbat. Kommer man ifrån det som egenföretagare? Nej det gör man inte! Hjälpt adepter på många olika sätt, gått igenom vintern, planerat tävlingsscheman gjort fystester inför tävlingssäsongen osv. Enormt spännande sommar som är på ingång nu för flera av de som anlitat Pettsson Coaching. Riktigt skoj att se vilka framsteg folk kan ta på några få månader. 

• Jag har tränat. Största förändringen har varit att jag nu sedan slutet av januari tränat kontinuerligt och med hög kvalitet! (psst. De har gått skit bra!) Mina effektvärden är för tillfället bara marginellt efter var de var sommaren 2016, vilket är milt sagt lite chockerande iom att hela 2017 var ett svart hål vad gäller träning och att jag var influensa däckad i 4 veckor runt årskiftet.
  I mitten av mars så var jag nära att i chock skita ner mig. Ett av säsongens mål var att spräcka timmen på ett Padilla test i augusti 2018. Men som en blixt från klar himmel så sprack timmen redan nu i mars månad. Lika ofattbart för min del där och då, som här och nu. Nya personliga rekordet är 1:00:33 och det skall spräckas på nytt i augusti!
  Sen var jag en sväng nere till Mallorca för att jaga lite lyxträning i värme. Riktigt skönt att kroppen fungerade bra där nere också. Inga enorma oförklarliga svackor utan fick vara stark och kry hela tiden där nere!

• Jag har beslutat att skjuta upp säsongsstarten. Tanken var att inleda säsongen föregående söndag i Björneborg men så blev det inte. Benen är som sagt kanonbra men huvudet är inte riktigt med ännu och suget finns inte heller där så tillsammans med lagledningen i GIF-Chebici tog vi beslutet att jag börjar tävla när det känns som att jag vill tävla och inte innan dess. Dagen D närmar sig med stormsteg kan jag meddela och antingen den 28.4 eller 10.5 blir det premiär för den här säsongen.

Tills nästa gång! Lev väl!

Målsättningar för 2018

Blev ett lite dystert inlägg senast och många som frågat om det var ett skämt eller inte men nej, det var det inte.

Sanningen är att jag vill hitta tillbaka till glädjen istället för att bara fokusera på placeringsresultat och tävlingsprestationer. Inget annat. Vägen till glädjen tror jag kommer via att jag bara hittar mig själv igen utan att bara fokusera på hur det går, nu kommer fokus att ligga på vägen istället för målet.

Med det sagt så ser mina målsättningar helt annorlunda ut nu jämfört med tidigare år. Jag har tre stora mål och alla målen så är uppsatta på ett sådant sätt att bara jag kan påverka dem.

Den här glädjen vill jag hitta!

Mitt första och mitt absolut viktigaste mål för 2018 är att jag skall hitta tillbaka glädjen på cykeln. Jag skall njuta av att cykla, njuta av att träna, njuta av processen. Det här kommer att genomsyra allt jag kommer att göra i träningsväg under året.

Det andra målet är att jag skall bli bra på att cykla på 500 Monark Watt. Förra veckan klarade jag dryga tre minuter innan jag gav upp. En handfull sekunder till skulle jag kunna uthärda men inte mycket mer. För några år sedan klarade jag drygt fyra och en halv minut mätt med min P2M. Nu drömmer jag att pressa fram 500 Watt på Monarken i minst fem minuter.

Tredje och sista målet som jag satt upp åt mig själv är ett nytt personligtrekord på ett Padilla-test. I augusti så kommer jag sadla Monarken på Pettsson Coaching kontoret för att dra mig igenom över en timmes cykling. 56:35 är det bästa jag någonsin kört, i vinter har jag kört 56:20 så timmen känns nog möjlig bara jag får träna på i lugn och ro.

Padilla test vid Livi 2014

Hur jag skall gå tillväga för att uppnå målen har jag redan på klart och det är ingen svår ekvation. Ha roligt, träna vetenskapligt och tävla med GIF-Chebici.

Är jag i en kris?

Sociala medier är oftast guld och gröna skogar, alla annat silas effektivt bort. Detta sker på gott och ont. Det kan motivera skribenten och även läsaren men även måla upp en alltför perfekt värld som kan kännas utopisk för läsaren och ibland även paradoxalt för skribenten själv.

Mina sociala medie kanaler har tidigare år varit väldigt guld, glitter, stjärnor osv men nu har jag utmanat mig själv att försöka ge en total bild av hur det faktiskt är genom mina ögon.

Första loppet 2012, första vinsten. Då var det bara guld och gröna skogar

Ett av de största hindren som jag nu själv upplever med mitt idrottande är en sak som jag aldrig upplvet tidigare, varken på cykeln eller när jag spelade ishockey. Vi lever i mars månad, säsongspremiären skall ske 37 dagar och jag ser inte fram emot tävlingssäsongen. Inget driv alls att få nåla fast nummerlappen den där kalla, fuktiga och vårvintriga morgonen i Björneborg. Inget.

Tidgare år i mars så har jag bara klättrat på väggarna för att få börja tävla. Samma var det under varje augustimånad under hockeytiden. För tillfället kan jag inte bry mer mindre.

Orsakerna till det här är många och komplicerade så de flesta lämnar jag bort i dagsläget då jag inte skall skriva en bok utan ett litet blogginlägg. Orsakerna kommer att sippra ut i en jämn ström ändå har jag på känn.

Hur tacklar jag då problemet, att som tävlingsidrottare, inte för tillfället ha glöden att tävla? Hur skall jag göra för att forsatt ha kvar glöden och se klart inför tävlingarna?

Efter första tävlingen 2016 såg jag INTE klart

För egen del så har jag slängt bort resultatmålen helt under de närmaste 5 månaderna. Lägger noll fokus på om jag skall ta FM-medalj på tempo i Noormarkku i juni eller om jag kommer in på plats 15. Struntar i om jag kommer först eller sist på Borgåloppet. Precis såna saker som tidigare varit det som gjort att jag tränat och vänt mig ut och in från dag till dag. Det skiter jag rent ut sagt i nu just. Det är inte det jag vill!

Orsaken till att jag tar bort resultatmålen är att jag inte kan påverka dem helt ut då oftast 150 andra vill samma sak. En annan sak som stör personliga resultatmål är att landsvägscykling är en lagsport var man sällan får köra sitt lopp precis som man vill då lagtaktiken borde styra lagets agerande.

Var sikta mot något som jag inte ens kan påverka fullt ut?

Jag har tre stycken stora idrottsliga mål för 2018. Alla tre är individuella och bara jag kan se till att jag klarar av dem. Berättar mer och utförligare om målen i kommande inlägg.

Vad betyder det här då? Skall jag sluta tävlingscykla? Nej, det betyder det inte! Det mesta fortsätter som tidigare jag har bara en annan aproach på tävlandet och min personliga idrottsliga utveckling.

Ride on!

Vad har du för målsättning till sommaren?

Mörkret och Mallorca

Hej igen!

Har en tuff start på året bakom mig, ser man med idrottar ögon på starten av året så är väl katastrof det som stämmer mest. Förenklat så har bitarna inte fallit på plats så som jag velat, inte ens nära. Men sånt är livet ibland och inom toppidrott så märks varje liten sak snabbare än i vardagliga livet vilket kan vara bra och jobbigt. I det här fallet har det varit jobbigt.

Hur som helst så lite positivt nu! Var iväg med adepter till Mallorca för att coach och träna. Glädjande var att vissa cyklar närmast flög fram, mindre glädjande att undertecknadscykel kanpp rullade. Var ju väntat med tanke på att Januari månad spenderades i sjuksängen men att det skulle vara en sådär djup dal var en enrom överraskning, eller ja besvikelse!

Men fick spendera veckorna där nere för att hitta en konitinuitet i min egen träning samtidigt som jag med glädje analyserade andras träningsdata under och efter passen!

En grej som jag gjorde nu som jag nästan aldrig tidigare gjort var att jag sökte aktivt efter små bondvägar. Där var något jag missat tidigare på öarnas ö! Alla de små, fina, bilfria, smala och perfekta vägarna som finns där! Balsam för cykelsjälen!

Nu skall jag fortsätta jobbdagen och filosofera vidare om större saker i livet.

Årets idrottare i Finland 2017

Att inte Lauri Markkanen (bilden) blev årets idrottare i Finland är för mig en gåta värd nobelpriset! Att som Europé vara nominerad till bästa spelare i USA:s college basket är nått som inte hänt många gånger. Att som Europé leda sitt universitets lag till och i sista slut turneringen i college basketen sker nästan aldrig. Bägge överstående som nykomling! Läs igen: FINSK nykomling som dominerat i Amerikanska college basketen! 

För att förklara ytterligare så är det fem (5) stycken nykomlingar sedan 1992 som lyckats med en motsvarande poängskörd i NCAA (college basket) som Markkanen gjorde! Låt antalet sjunka in.

Under sommaren så blev Markkanen draftad av Chicago Bulls som 7. spelare i NBA draften, få europér som blivit reserverade så tidigt! 

Såklart gick han rakt in i NBA och dominerar! Flera nykomlingsrekord slogs redan under höstdelen av säsongen! 

Att han själv höll på att ta det Finska basketlandslaget till en jätte succe i Basket Em behöver jag väl inte ens nämna!?!?

Med överstående så förstår jag inte hur en finländare som dominerar på allra högsta nivå under ett helt år i en av världens största bollsporter inte vinner årets idrottare.

Hade Finlands fotbollslandslag kvalificerat sig till fotbolls VM hade det varit större men nu finns inget som varit större än det som Lauri Markkanen gjort under 2017! Inget VM-guld i hemma vm i längdskidor slår detta!

Världens sämsta julklapp

Hej och Hå!

Senast jag skrev så var allt perfekt och allt rullade på som det skulle göra. Julen närmade sig och Anna kom hem för julledigt så allt var även runt julen på topp. Körde traditions enligt igång Rapha Festive500 på julaftonen och för första gången någonsin så hade jag kilometrarna på min sida tre dagar in i utmaningen! Kanon!

Minns tillbaka till Festive500 2015

Men så kom förkylningen med stort F... Allt det som var så bra som hade byggts upp under hösten så flög bort direkt, kändes det som. Festive500 var bara att glömma för egen del och snorpappret blev bästa kompisen. Inte så kanon!
Så både Anna och jag spenderade sista dagarna unde 2017, nyåret och början av 2018 i sjuksängen, inte precis som planerat och samtidigt den sämsta av alla julklappar. Men kunde ju åtminstone skämta om att jag varit sjuk hela året så det var ju en positiv del av sjukan.

Under sjukan hade jag nöjet att följa med flera av mina adepter på Pettsson Coaching Ab när körde igenom Festive500! Minst lika bra som att cykla den själv!

Nu vill jag påstå att jag vunnit över sjukan (#taiträ) och skall försöka mig på årets första träning idag på rinkbandyn. Hoppas på det bästa, fruktar bakslag. Men före det så blir det nivåtester på löpmattan!

k=10

Träningen rullar på! Länge sedan jag haft sådan framsteg dag till dag som jag har får tillfället. Skoj! Sen är jag ju på en nivån ganska långt ifrån var jag vill vara så är kanske inte så svårt att ha en utvecklingslinje med riktningkoefficient på 10.

Fortsätter det på dethär sättet enda fram till första tävlingarna i april så blir det riktigt skoj! Men det kan det ju inte göra... väl?

I vilket fall som helst så njuter jag som fisken i vattnet att det får rulla på som det gör nu. 

Trainingseason is ON

Tjo!

Graden av ledig tid reflekteras ganska klart i min blogginläggs frekvens... Att bli egenföretagare och samtidigt fortsätta med en elitsatsning har ifrågasatts mången gång, ingen har sagt att det skall gå lätt, men det SKALL gå! Har haft en fart i vardagen som kan mest liknas vid talesättet "fullt ös - medvetslös!" så någon energi för träning och bloggning har bara inte funnits.
Nu börjar det dock lugna ner och stabilisera sig på företagsfronten då allt är up and running på riktigt så de senaste veckorna har jag igen kunnat planera strukturerad träning åt mig själv, vilket är mer än skönt!

Fundersam över formen en dag i slutet av september

Vad har då skett de senaste veckorna? Pettsson Coaching Ab har flyttat in i nya lokaler vid Fitness Club i Jakobstad. Där erbjuder jag förutom idrottsträning även nuförtiden idrottstester åt bland annat cyklister. Stora investeringar har blivit gjorda i form av test ergometer och annan testutrustning vilket gjort det osäkra livet som egenföretagare under post-studietiden än mer stressfyllt än normalt. Men jag har gjort allt på det sätt som jag har visionerat mig, på det sätt som jag vet det kommer att fungera och på det sättet som det skall vara så framtiden är både ljus och spännande!

Nu får jag bara säga full fart mot sommaren 2018 och välkommen med på min resa mot en snabb och framgångsrik tävlingsäsong 2018!

Formen i nuläget! Tummen skall svängas under vintern så att den pekar rakt upp!

Off-season efter säsongen som blev som den blev

Här sitter jag och har nu slickat de mentala såren efter en tuff säsong. Har inte varit speciellt roligt att tävla på cykeln under 2017, förstås finns det vissa ljusglimtar men de är inte många. Finns många orsaker till varför sommaren blev en sådan flopp som den blev. Men kortfattat så var jag förkyld vid fel tillfälle flera gånger och slutspurt med studierna samt flytt hem från Falun. Att jag inte fick någon kontinuitet i träningen då den var som viktigast gjorde att jag aldrig kom igång, var alltid 1-3 steg efter. Men så blir det när livet kommer in i bilden med stort L.

Helt total värdelös var inte säsongen. På Rhodos med landslaget så var jag exakt där jag ville vara med tanke på den finska sommaren. Där kunde jag till och med attackera sådana cyklister som idag skrivit kontrakt på world tour nivå! Inte heller Velodrom FM får inte heller glömmas då det är det enda med godkänt som jag hänt för mig inom mitt eget idrottande på finsk mark i år.

Säsongen avslutades mentalt redan 30 juli men först i mitten på augusti togs sista slutgiltiga beslutet att säsongen var över. I och med att jag alltid var på fel plats vid fel tillfälle, med fel ben så tröt inställningen och glädjen i allt.
Därför blev höstens projekt att hitta det roliga i cyklingen igen, Sedan augusti månad började har jag inte hoppat på cykeln en endaste gång utan att jag faktiskt velat det och sakta men säkert så har motivationen kommit tillbaka! Ser med stor entusiasm fram emot den nionde oktober då min träningssäsong börjar på riktigt. I vinter skall försprånget jag gett de andra ätas in och i April 2018 står jag på startlinjen redo att göra andra nervösa!

Säsongen 2016 var min bästa hittills. 2018 skall vara bättre!

OTB mot nya utmaningar

OTB eller Over The Bar lika hjälplöst som när en sådan händer så flög jag in i mtb-världen.

Under våren i Falun sålde jag min trogne vintertjänare, min Rose cyclocross. I och med det så inledde jag en jakt på en ny vintercykel. Siktet var inställt på en mtb eftersom den är mera mångsidig än en cyclocross. Så under slutet av juli månad landade en ny mtb hemma hos mig.

En Canyon Exceed med utrustning som är allt för bra för en vintercykel. Men så var den ju också tänkt att kunna fungera som en duglig skogsmoppe när det behövs lite omväxling.

Hittills har jag bara varit nöjd. Trots att jag inte är den mest graciösa stigcyklisten. Trots att jag gjort några OTBs redan (den senaste och mest brutala gjordes idag). Nu när jag befinner mig i något av en mellan säsong innan vinterns förberedelse inför nästa säsong så ger en mtb en ny dimension i träningen. Får lära mig något nytt och samtidigt träna cykel. Får cykla sakta men ändå få känslan av att jag cyklar snabbt!

När jag spikade höstens tävlingar var mtb med i utformningen av programmet och jag är säker på att hösten ger mig nya erfarenheter som för mig framåt som cyklist!

Genom regn, motvind och uppförsbacke!

Bloggen har varit nere, helt nere. Har inte haft någon glöd att blogga, ingen alls. Det beror dels på att något som heter livet har hänt, men även på att cykeln inte rullat som jag velat. Säsongen har varit avslutad både en, två och tre gånger men fortsätter trots allt fram till det bistra slutet i höst.

Sedan sist har jag hunnit med att tacka Falun för mig, flytta hem till Finland, tävla i Finland, vidareutveckla Pettsson Coaching AB och mycket annat. På tävlingsfronten kan vi kort sammanfatta att juni månad var den sämsta tävlingsmånaden sedan jag började tävla på elitnivå. Jag vara bara dålig. Riktigt dålig!

Juli fortsatte inte bättre. Laget lyckades på Satakunnan ajot där vi vann hela etaploppet med Marco men annars var det bara tjockt i mina ben. Inför säsongen två huvudmål de två helgerna med velodrom FM så var målen stora men varken kropp eller knopp kunde motsvara målen. Omnium blev en flopp på alla möjliga vis.

Andra helgen med 4km IP, Scratch och 4 km TP samt poänglopp blev desto bättre. Huvudgrenarna, förföljelseloppen floppade totalt med resultaten fyra (IP) och brons i (TP). Man borde träna för att lyckas i dessa grenar har jag på känn...

Scratchen och Poängloppet gick som tur var bättre! Silver i bägge grenarna efter taktiskt nästan perfekta lopp från min sida! med 300m kvar av scratchen tappade jag koncentrationen och samtidigt guldet. På poängloppet dominerade jag spurterna och ägde taktiken, förutom att min lagkompis Jarkko tog varv på oss och avgjorde till sin fördel på det sättet!

Nu är det nya tag, mot sommaren 2018, som gäller. Tävla och träna för kontinuitetens och den skojiga saken skull så ser vi när nästa steg skall tas i vinter. Välkommen med på resan igen!

 PS. Om ni inte redan gör det så tycker jag ni skall gå in på Facebook för att gilla Pettsson Coaching Ab!

Motvind och uppförsbacke

Ja, vad skall man säga? Blåser motvind för tillfälle... Sedan förra veckans onsdag har följande saker hänt:

• I onsdags crashade min dator mitt i skrivande av examensarbete
• Kunde inte köpa en ny av oförklarliga orsaker
• Igår gav min delar av min telefon upp
• Idag fick jag mitt livs värsta ryggskott

Beskrivande ansiktsuttryck.

Helt okej lista på åtta dagar. Som tur var har det hänt några saker som slätat ut misären. Min studie kompis John hjälpte mig med datorn, jag och Anna var på utförd till Stockholm samt att examensarbetet blev klart för ventilering efter monster plugg av John och mig under måndag.

Men svårt att se de ljusa punkterna för tillfället då ryggen är på ett all time low. När det small till så var det bara dämpa fallet mot golvet på bästa sätt eftersom benen blev kraftlösa. Att ta mig från golvet till sängen i rummet bredvid tog dryga 20 minuter med Annas hjälp.

Men men livet återvänder väl någon gång, hoppas jag.

Drömmer om mer medvind åtta dagarna är bättre än de åtta som varit.

Motivationens dödshåla

Här var det tyst igen. Förlåt och ursäkta men motivationen har väl inte varit nära toppen den senaste tiden. Fullt upp med det mesta förutom att tävla. Små grejer som gjort att vardagen för det mesta varit en motvind var och varannan dag.
För närvarande håller jag och min "kollega" John på med vårt slutarbete på idrottstränar programmet vilket har krävt mycket mental energi för att få ihop allt och nu börjar det snart närma sig slutet, vilket är skönt.

Vad det gäller cyklingen så är motivationen nära noll. För mycket stress och annat som tagit tid och energi i kombination med ett uteblivet tävlingsprogram har gjort att suget inte funnits där alla dagar. Så formen är kass men håller åtminstone uppe en någorlunda grundform som skall ta mig genom tävlingarna i sommar. Kan väl kort och gott säga preseason inför sommaren 2018 blir lång! #varasnabb2018. Hann tävla en helg tillsammans med Ryska Posten Racing team, vilket var ett skönt avbrott i en annars två månader lång tävlingstorka.

2 1/2 varv körda i #kinnekulleloppet 2017. Liten klunga o Ryskt i utbrytning idag igen genom vår göteborgare @olofastrom! Två minuters lucka... #ryskapostenracingteam  #pocsports  #isostar  #trek #trekmadone  #treksweden  #swecycling  #jarlacykel  #jarla

Ett inlägg delat av Ryska Posten Racing Team (@ryskapostenracingteam) Apr 23, 2017 kl. 5:28 PDT

Men nu blir det sakta men säkert att snart höja nivån igen. Tre veckor kvar som boende i Falun och fyra veckor tills första tävlingen på finsk mark för 2017! Hoppas på någon form så att man inte gör bort sig helt och hållet!

Blåste fram på Östgötaslätten

Skrällen att jag skulle gå på attack! Ingen som känner mig lite bättre var överraskad då jag efter fem kilometer igår ställde mig på pedalerna och gasade....

Årets förta nummer på röda dressen

 Formen inför igår var som sagt ett stort frågetecken och egentligen hade jag väl mått bättre av att hänga med i klungan så länge som möjligt. Men vad kan man. Var blåsigt värre så tänkte vara klok och är man i en grupp före klungan så kanske man är med när det skall avgöras på riktigt.

Som sagt attackerade jag efter 5 kilometer, medfick jag svenska mästaren Richard Larsén, Robert Pölder och en Giro GBG cyklist. En stund senare kom en liten grupp till ikapp med Fåglum Karlsson, två danska conti cyklister och en Hymer cyklist. Samarbetet fungerade inte optimalt, mest på grund av att Pölder och en dansk var lite väl villiga att stå över jobbet. Men snabbt gick det trots det!

När vi närmade oss avslutningsvarven så kom en grupp ikapp oss och nu var vi plötsligt ca 15 cyklister i tät. Av dessa var sex från Tre Berg så tänkte att jag sätter mig bak i gruppen för att vila och äta. Där tänkte jag fel för på nästa kantvinds parti så flög jag av då jag inte rymdes med i vingen. SURT SURT SURT SURT.

Efter en stunds cykling i egenhand blev jag ikapp körd av det som var kvar av klungan. Där fanns Jarkko och Lauri så hjälpte dem med lite positionering och vindskydd under några varv innan jag flög av igen i kantvinden.

Sedan var det bara att rulla igenom loppet med grupetton in som 34. 

Inget resultat jag är nöjd med normalt sätt men prestationen igår var ett stort steg i rätt riktning! Formen räckte till att gasa i 60 kilometer sedan så klarade jag inte av att tänka rätt vilket dödade mig effektivt och snabbt.

Utrustningen var det inte nått fel på! De nya C75orna kändes kanon!

Nu är det träning över påsken som gäller och sedan skall det gasas igen i samband med Kinnekulle helgen om två veckor!

Dags för race!

Imorgon smäller det igen! En månad efter tävlingspremiären på Rhodos så skall den nordiska premiären avklaras imorgon. GIF-Chebici cyklisterna kommer hem från Belgien och stannar vid Östgötaloppet så jag möter upp dem nu om en stund efter att Hagströmska bussen når Motala. För underhållningen ner så har Viktor aka Kebab-gurun stått för så nu vet vi alla i bussen var man hittar landets bästa kebab!

Blir spännande att se var jag står, oklart med formen på grund av förkylningen men skall göra mitt bästa i den hårda kantvinden. Farten kommer att vara hård i och med att runt 20 st conticyklister står på startlinjen så gäller att sitta rätt och gasa rätt för att lyckas imorgon. Lite tur skadar väl inte heller.
Målet är att vara lika trött imorgon som efter tävlingspremiären ifjol i samband med Lattomeriajo!

Bergochdalbana

Hej hopp! Här har det igen stått stilla. Mycket på grund av att jag varit less på bergochdalbanan som hållit på sedan jag började träna igen i oktober efter skadan jag dro på mig ifjol. Först går allt som på räls och så plötsligt så blir det någon form av ofrivillig paus. I och med Rhodos var jag bra på gång, vilade några dagar här hemma och gasade sedan vidare. Såklart blev jag sjuk precis när känslan började komma...

Nåja en krya-paus och nu är jag igång igen. Varje pass känns som ett stort steg åt rätt riktning så genom att skynda långsamt så lär det nog bli bra till slut. 

Surt med förkylnigen var att jag missade lagets läger nere i Belgien. Hade sett fram emot det men hälsan går först och ville inte smitta ner resten av laget så bästa att skippa allt då.

En bättre grej med att vara sjuk är att man hinner studera mera då! Nu är det bara 8 veckor kvar före skolan skall vara klar och slutarbetet har precis börjat rulla ur stargroparna! Spännande tider!

Tour of Rhodes UCI 2.2 - vårform som inte räckte till

Sedan några stressiga dagar är jag tillbaks hemma i Falun. WiFi skuggan var tät på hotellet på Rhodos förra veckan så hade inte tålamod att ägna tre timmar bara för att publicera inlägg så fick pausa bloggen.
Säsongens andra och tredje tävlingsdagar blev stora floppar för både min del och för vädrets del. Kort och gott så kan jag för min del sammanfatta första etappen för min del som att jag inte återhämtade mig från Rhodes GP och träningsveckan som följde efter.

Första etappen var relativt enkel bortsett från ett etapploppets största berg som kom ca 30km in i etappen. I ösregn och 8-10 grader så kom jag över toppen i grupetton. Tyvärr så tyckte resten av grupetton av de var Nibali eller Sagan utför på de delvist översvämmade vägar med den följden att jag var den ende som kom ner för berget utan att ha synat vägen eller diket. Jagade en stund själv, kom ikapp en annan gruppetto höjde farten för att få igång ett samarbete för att nå time limiten. Gick bra tills energin tog slut och jag ställde av mig själv från den halvhårda distansfarten. Suck och stön men bara att ta sig hem. I regn. Massvist med regn. Sa jag REGN? Alldrig cyklat i likande väder och lär knappast göra det igen. på vägarna fanns dammar där vattnet var så djupt att vristerna var under vattenytan när man trampade.... skoj!
Men kom i mål och fick starta andar etappen.

Första klungan på första etappen när störtregnet just hade börjat och
 vattenmassorna på vägarna inte var så stora.....

Andra etappen började i dryga 10 grader. Och regn... Regnade ihållande men inte lika kraftigt som dagen innan. på denna etapp såkom första berget emot vid runt 20 kilometer och där så sa kroppen stop. En maxpuls på 165 bpm under max prestation är ett tydligt tecken på att kroppen inte hade återhämtat sig från den för mig tuffa veckan. Dryga 30 slag saknas mot en normal prestation. Som ni kanske förstår så blev det en DNF för min del istället för 150km tempo för att nå time limit somskulle berättiga till start möjlighet på tredje etappen. Tråkigt men smart.

I efterhand så är det tydligt att jag inte klarade av den belastningen som tävling två dagar i rad kräver. Den missade hösten 2016, förkylningen istället för Rapha Festive500 efter jul och det obefintliga träningslägret i vår gjorde att jag inte räckte till för att tävla flera dagar i rad än en dag just nu. Dock så fick jag perfekt träning och nu är jag på god väg mot den nordiska tävlingssäsongen som kör igång om exakt tre veckor nu på söndag!

Schleeten

Pungspark, käftsmäll och lite till är vad tävlingen i söndags var för min del! Återhämtningen efter urtömningen har varit långsam vilket märktes på gårdagens lätta och dagens lite tyngre träningspass.  En snabb analys av Garmin-filen från tävlingen plus lite övriga uppskattningar över förbränning för söndagen gör att dags energiförbrukningen blev en bra bit över 8000kcal troligtvis upp mot 9000kcal. Med andra ord inte så konstigt att kroppen är lite långsam i återhämtningen då jag inte är van med vare sig tävling eller stora träningsvolymer för tillfället. Men sakta men säkert kommer jag väl igen!

 

Arkivbild från när jag var schleeEeten och ur form
 tagen direkt efter Tre Berg Race 2015.

Efter fyra dagar med i princip perfekt väder här på ön så kom en storm in över ön ikväll. Prognoserna lovar 13ms vind och över 14mm regn för imorgon och än mer regn för torsdagen.... Så programmet är lite oklart för de närmaste dagarna men hoppas nu cykla något i alla fall.

Trött på Rhodos - Rhodes GP UCI 1.2

Gårdagen var inte bra för skallen! Tydligen hade hjärnan kommit på att jag skulle vara kass, piss, sämst och värdelös. Skämdes för dagens prestation innan ens dagen börjat. Sjukt vad första tävlingen för året kan göra!

På lokala velodromen för lagpresentation igår kväll

Nya tag idag och lite bättre mellan öronen. När det drog ihop sig för start ville jag vara långt framme direkt så stod i tredje led när masterstarten gick. Som vanligt droppade jag 100 platser på 30 sekunder och fick ändå jaga placeringar. Patetiskt vad jag är dålig på positionering i klungan. Men man blir väl inte bra på sånt man inte tränar på och i finska tävlingar behöver man inte vara bra på att positionera sig för att kunna positionera sig rätt.

Bena kändes riktigt bra i början av loppet så efter runt 40 minuter tyckte jag att en attack var på sin plats så det blev en liten patetisk självmordsutbrytning tillsammans med en grek som varade 20 minuter. Var nummer tre uppe på dagens första större stigning, stort för en halvfet plattlänning som mig!
Mindre stort var min förmåga att åka utför. Patetiskt. Men som sagt man blir bra på det man tränar på och nej, trainer och velodrom gör en inte till utförs virituos ala Sagan och Nibali. Cyklar inte snabbast uppför men cyklar om möjligt långsammare utför.... Förbättring Petter!

Starten på årets, om än korta, utbrytning

I väntan på dagens större stigning, 15 km på knappa 4% i snitt, som kom med 80 km till mål så gick tävlingen lätt. Satt med och njöt, åt och drack. Väl när stigningen kom satt jag bra med, tre-fyra cyklister framför mig. Satt med lätt utan problem, tills det kom en liten utförslöpa. Jag tappade allt och var plötsligt tredje-fjärde sista cyklist. Som sagt patetiskt. Precis då valde Team Wiggins att gasa lite och den lucka bakåt som jag skapat täpptes aldrig igen. Surt! Hade inte krävts några stora watt för att täcka den men hade ätit och druckit för lite så klarade inte av att producera vad som krävdes.

Bildade snabbt en duo med en britt som jag körde partempo tillsammans med sista 60 kilometerna. Trött som bara den i mål men trots det så gick det ändå att köra relativt hårt ända in i mål. Reultatet blev inget att skriva hem om i och med en 124 plats. Men första UCI racet som jag går i mål på så det får jag väl vara nöjd över. Även skönt att få drygt 190 tävlingskilometrar på kontot!

Till nästa start så tar jag med mig att sitta bättre i klungan, äta och dricka mer samt tänka bättre! Utförsåkningen måste också slipas på under veckan!

Tills nästa gång! Ha det gött nu blir det tidigt natt för min del!

Framme på Rhodos

Här har vi landat och gjort oss bekväma på hotellet. Känns som dom väckt upp en spökstad/ö bara för oss cyklister! Sjukt med lågsäsong!

Idag testade vi cyklarna och benen inför imorgon och ingen glad tanke dök upp i min hjärna. Dagen efter resa kroppen svarade inte alls på något sätt så önskar och hoppas innerligt på bättre känsla imorgon!

Ja imorgon är det ju som sagt landsvägspremiär. Wiggins, Tre Berg och en massa andra starka laga att stångas med runt om Rhodos. Spännande! Målet är att sitta bra och hitta en bra känsla för klungcykling! Hur det går hör ni när jag får hotellets internet att fungera!