3 saker som hänt under en månad i hyperdrive fart

En månad sedan sist. Känns bara som att jag blinkat till snabbt...

Vad har då hänt under månaden? Här kommer 3 saker som jag gjort:

• Jag har jobbat. Kommer man ifrån det som egenföretagare? Nej det gör man inte! Hjälpt adepter på många olika sätt, gått igenom vintern, planerat tävlingsscheman gjort fystester inför tävlingssäsongen osv. Enormt spännande sommar som är på ingång nu för flera av de som anlitat Pettsson Coaching. Riktigt skoj att se vilka framsteg folk kan ta på några få månader. 

• Jag har tränat. Största förändringen har varit att jag nu sedan slutet av januari tränat kontinuerligt och med hög kvalitet! (psst. De har gått skit bra!) Mina effektvärden är för tillfället bara marginellt efter var de var sommaren 2016, vilket är milt sagt lite chockerande iom att hela 2017 var ett svart hål vad gäller träning och att jag var influensa däckad i 4 veckor runt årskiftet.
  I mitten av mars så var jag nära att i chock skita ner mig. Ett av säsongens mål var att spräcka timmen på ett Padilla test i augusti 2018. Men som en blixt från klar himmel så sprack timmen redan nu i mars månad. Lika ofattbart för min del där och då, som här och nu. Nya personliga rekordet är 1:00:33 och det skall spräckas på nytt i augusti!
  Sen var jag en sväng nere till Mallorca för att jaga lite lyxträning i värme. Riktigt skönt att kroppen fungerade bra där nere också. Inga enorma oförklarliga svackor utan fick vara stark och kry hela tiden där nere!

• Jag har beslutat att skjuta upp säsongsstarten. Tanken var att inleda säsongen föregående söndag i Björneborg men så blev det inte. Benen är som sagt kanonbra men huvudet är inte riktigt med ännu och suget finns inte heller där så tillsammans med lagledningen i GIF-Chebici tog vi beslutet att jag börjar tävla när det känns som att jag vill tävla och inte innan dess. Dagen D närmar sig med stormsteg kan jag meddela och antingen den 28.4 eller 10.5 blir det premiär för den här säsongen.

Tills nästa gång! Lev väl!

Målsättningar för 2018

Blev ett lite dystert inlägg senast och många som frågat om det var ett skämt eller inte men nej, det var det inte.

Sanningen är att jag vill hitta tillbaka till glädjen istället för att bara fokusera på placeringsresultat och tävlingsprestationer. Inget annat. Vägen till glädjen tror jag kommer via att jag bara hittar mig själv igen utan att bara fokusera på hur det går, nu kommer fokus att ligga på vägen istället för målet.

Med det sagt så ser mina målsättningar helt annorlunda ut nu jämfört med tidigare år. Jag har tre stora mål och alla målen så är uppsatta på ett sådant sätt att bara jag kan påverka dem.

Den här glädjen vill jag hitta!

Mitt första och mitt absolut viktigaste mål för 2018 är att jag skall hitta tillbaka glädjen på cykeln. Jag skall njuta av att cykla, njuta av att träna, njuta av processen. Det här kommer att genomsyra allt jag kommer att göra i träningsväg under året.

Det andra målet är att jag skall bli bra på att cykla på 500 Monark Watt. Förra veckan klarade jag dryga tre minuter innan jag gav upp. En handfull sekunder till skulle jag kunna uthärda men inte mycket mer. För några år sedan klarade jag drygt fyra och en halv minut mätt med min P2M. Nu drömmer jag att pressa fram 500 Watt på Monarken i minst fem minuter.

Tredje och sista målet som jag satt upp åt mig själv är ett nytt personligtrekord på ett Padilla-test. I augusti så kommer jag sadla Monarken på Pettsson Coaching kontoret för att dra mig igenom över en timmes cykling. 56:35 är det bästa jag någonsin kört, i vinter har jag kört 56:20 så timmen känns nog möjlig bara jag får träna på i lugn och ro.

Padilla test vid Livi 2014

Hur jag skall gå tillväga för att uppnå målen har jag redan på klart och det är ingen svår ekvation. Ha roligt, träna vetenskapligt och tävla med GIF-Chebici.

Är jag i en kris?

Sociala medier är oftast guld och gröna skogar, alla annat silas effektivt bort. Detta sker på gott och ont. Det kan motivera skribenten och även läsaren men även måla upp en alltför perfekt värld som kan kännas utopisk för läsaren och ibland även paradoxalt för skribenten själv.

Mina sociala medie kanaler har tidigare år varit väldigt guld, glitter, stjärnor osv men nu har jag utmanat mig själv att försöka ge en total bild av hur det faktiskt är genom mina ögon.

Första loppet 2012, första vinsten. Då var det bara guld och gröna skogar

Ett av de största hindren som jag nu själv upplever med mitt idrottande är en sak som jag aldrig upplvet tidigare, varken på cykeln eller när jag spelade ishockey. Vi lever i mars månad, säsongspremiären skall ske 37 dagar och jag ser inte fram emot tävlingssäsongen. Inget driv alls att få nåla fast nummerlappen den där kalla, fuktiga och vårvintriga morgonen i Björneborg. Inget.

Tidgare år i mars så har jag bara klättrat på väggarna för att få börja tävla. Samma var det under varje augustimånad under hockeytiden. För tillfället kan jag inte bry mer mindre.

Orsakerna till det här är många och komplicerade så de flesta lämnar jag bort i dagsläget då jag inte skall skriva en bok utan ett litet blogginlägg. Orsakerna kommer att sippra ut i en jämn ström ändå har jag på känn.

Hur tacklar jag då problemet, att som tävlingsidrottare, inte för tillfället ha glöden att tävla? Hur skall jag göra för att forsatt ha kvar glöden och se klart inför tävlingarna?

Efter första tävlingen 2016 såg jag INTE klart

För egen del så har jag slängt bort resultatmålen helt under de närmaste 5 månaderna. Lägger noll fokus på om jag skall ta FM-medalj på tempo i Noormarkku i juni eller om jag kommer in på plats 15. Struntar i om jag kommer först eller sist på Borgåloppet. Precis såna saker som tidigare varit det som gjort att jag tränat och vänt mig ut och in från dag till dag. Det skiter jag rent ut sagt i nu just. Det är inte det jag vill!

Orsaken till att jag tar bort resultatmålen är att jag inte kan påverka dem helt ut då oftast 150 andra vill samma sak. En annan sak som stör personliga resultatmål är att landsvägscykling är en lagsport var man sällan får köra sitt lopp precis som man vill då lagtaktiken borde styra lagets agerande.

Var sikta mot något som jag inte ens kan påverka fullt ut?

Jag har tre stycken stora idrottsliga mål för 2018. Alla tre är individuella och bara jag kan se till att jag klarar av dem. Berättar mer och utförligare om målen i kommande inlägg.

Vad betyder det här då? Skall jag sluta tävlingscykla? Nej, det betyder det inte! Det mesta fortsätter som tidigare jag har bara en annan aproach på tävlandet och min personliga idrottsliga utveckling.

Ride on!

Vad har du för målsättning till sommaren?

Mörkret och Mallorca

Hej igen!

Har en tuff start på året bakom mig, ser man med idrottar ögon på starten av året så är väl katastrof det som stämmer mest. Förenklat så har bitarna inte fallit på plats så som jag velat, inte ens nära. Men sånt är livet ibland och inom toppidrott så märks varje liten sak snabbare än i vardagliga livet vilket kan vara bra och jobbigt. I det här fallet har det varit jobbigt.

Hur som helst så lite positivt nu! Var iväg med adepter till Mallorca för att coach och träna. Glädjande var att vissa cyklar närmast flög fram, mindre glädjande att undertecknadscykel kanpp rullade. Var ju väntat med tanke på att Januari månad spenderades i sjuksängen men att det skulle vara en sådär djup dal var en enrom överraskning, eller ja besvikelse!

Men fick spendera veckorna där nere för att hitta en konitinuitet i min egen träning samtidigt som jag med glädje analyserade andras träningsdata under och efter passen!

En grej som jag gjorde nu som jag nästan aldrig tidigare gjort var att jag sökte aktivt efter små bondvägar. Där var något jag missat tidigare på öarnas ö! Alla de små, fina, bilfria, smala och perfekta vägarna som finns där! Balsam för cykelsjälen!

Nu skall jag fortsätta jobbdagen och filosofera vidare om större saker i livet.

Årets idrottare i Finland 2017

Att inte Lauri Markkanen (bilden) blev årets idrottare i Finland är för mig en gåta värd nobelpriset! Att som Europé vara nominerad till bästa spelare i USA:s college basket är nått som inte hänt många gånger. Att som Europé leda sitt universitets lag till och i sista slut turneringen i college basketen sker nästan aldrig. Bägge överstående som nykomling! Läs igen: FINSK nykomling som dominerat i Amerikanska college basketen! 

För att förklara ytterligare så är det fem (5) stycken nykomlingar sedan 1992 som lyckats med en motsvarande poängskörd i NCAA (college basket) som Markkanen gjorde! Låt antalet sjunka in.

Under sommaren så blev Markkanen draftad av Chicago Bulls som 7. spelare i NBA draften, få europér som blivit reserverade så tidigt! 

Såklart gick han rakt in i NBA och dominerar! Flera nykomlingsrekord slogs redan under höstdelen av säsongen! 

Att han själv höll på att ta det Finska basketlandslaget till en jätte succe i Basket Em behöver jag väl inte ens nämna!?!?

Med överstående så förstår jag inte hur en finländare som dominerar på allra högsta nivå under ett helt år i en av världens största bollsporter inte vinner årets idrottare.

Hade Finlands fotbollslandslag kvalificerat sig till fotbolls VM hade det varit större men nu finns inget som varit större än det som Lauri Markkanen gjort under 2017! Inget VM-guld i hemma vm i längdskidor slår detta!